Torparmor

Det har nu gått nästan 11 månader sedan jag opererades och jag måste säga att det har gått riktigt bra, har fortfarnade ett antal kilon att tappa men........................... och här kommer det som går mindre bra, jag mår psykiskt skit......... trodde nog i min enfald att bara jag blir bra bara jag blev smal men ack vad jag bedrog mig............ de har snarare blivit sämre. Tidigare har jag tröstätit mer än vad jag vill erkänna det märks tydligt nu när jag inte kan tröstäta längre (tack och lov). Sitter helst med datorn i knät och flyr in i sybervärden som blivit min nya tröst. Jag skulle vlija börja träna, jag har tidigare simmat två ggr i veckan (vilket ligger nere just nu) men vill oxå träna styrka men de är stört omöjligt att komma iväg. Jag har försökt fått en samtals partner på psyk men de har ingen som kan detta med gbp opererade det tycker jag faktiskt är ynkligt! Ibland känns det som jag skäms för att jag gjort denna operation och sedan inte kan vara glad! Tidigare när jag var fet fanns det altid en ursäkt för att inte göra saker pga min vikt men nu................. Jag vill vara glad känna att jag kan göra allt jag inte gjorde tidigare men så är det inte............... Mitt feta jag sitter fast i mitt huvud och låter mig inte komma ut och göra det jag skulle må bra av, varför är det så fb svårt att bara knyta på sig skorna och gå ut och röra på sig? Är det bara jag som känner så och hur har ni löst det i så fall? Det känns ialla fall skönt att ha skrivit ner det på papper!